Livet är så galet underhållande när man är sjuk. Det händer så mycket spännande grejjer. Man får möjlighet att se en massa goa filmer som man aldrig planerat att se tidigare. Idag har jag sett Walk the line. Det är ju verkligen något att hänga i granen. Jag måste erkänna att den var riktigt bra. Men den va också så seriös och sorglig som jag hade tänkt mig. Men eftersom slutet va bra kändes det helt okej ändå :P Då blev jag iaf sugen på mer Reese Witherspoon, hon är ju en enastående skådespelerska, så jag bestämde mig för att se Just like heaven. Det är inte riktigt samma kvalla på den filmen, men det funkar bra att vila ögonen på den.
Jag har läst några gamla dakbokssidor också som jag har sparat på externa hårddisken. Det var en hel del djupa grejjer där. Jag hade ingen aning om att jag har varit så bitter. Jag måste ha förträngt dom minnena. Men ser man ut som en dödsrockare är det inte konstigt man blir olycklig :P
Jag har läst några gamla dakbokssidor också som jag har sparat på externa hårddisken. Det var en hel del djupa grejjer där. Jag hade ingen aning om att jag har varit så bitter. Jag måste ha förträngt dom minnena. Men ser man ut som en dödsrockare är det inte konstigt man blir olycklig :P
Nu känns det väldigt passande att avsluta med en dikt jag fick i 7:an.
EN DIKT
DET FINNS EN TJEJ med ögon så blå som den klaraste himmel
Med läppar röda så att inte ens den rödaste ros har sett sådan rödhet
En blick i dessa blå ögon eller en kyss av dom röda läpparna och du är förälskad!
Hennes namn är Jenny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar